Intervju med Lind Gustaf om Tävlingsrodd på Siljan

Intervju med Lind Gustaf om Tävlingsrodd på Siljan


1936 var första året som Lind-Gustaf rodde kyrkbåt i Sunnanäng/Hjortnäs och representerade byalaget i tävlingsrodd. Tävlingen startade vid Orsandbaden med mål vid Prostgårdsbryggan. Det var fyra båtar som deltog.

Båten från Hjortnäs/Sunnanäng kallades Likago styrdes av David Tägtström. Jag var 32 år då.

Likago har alltid legat här. Det var Sunnanängs båt. Och så hade de två båtar vid Hjortnäs Brygga, Masen och Trugan. Planteringssällskapet var intresserat av dessa båtar och skulle ha dem nedanför kyrkan vid båthusen. Sedan fanns det inga fler kyrkbåtar som var användbara så Tibble och Västanvik lånade dessa två båtar. Sedan kom Rönnäs och var med.

På den tiden var roddarna i ett lag från samma by allihopa. Nu kommer de från hela socknen.

När vi skulle starta i den allra första tävlingen så hade de en motorbåt från Leksand. Kalle Gummesson från Västanvik blåste i lur. När han hade spelat färdigt så fick man starta. Sen skulle funktionärer och blåsare med i motorbåten och åka ned till målet för att ta tid. Då kom de efter kyrkbåtarna så de hann inte fram i tid.

Resultatet blev att Rönnäs vann, Hjortnäs kom tvåa, Västanvik trea och Tibble fyra.

Hjortnäs hade sex årpar och Rönnäs nio. 1937 satte vi in ett årpar till! Då fick vi samma tid som Rönnäs och då lämnade de in en protest. Alla startade på en gång. Vi fick dela på segern. Rönnäs båt var mycket längre.

Sedan rodde vi från Fornby till Leksand. Det var fem kilometer.

Före 1936 användes kyrkbåtarna till annat. Kers Per han byggde hus på Näsbacken och han blev så intresserad så han köpte en liten kyrkbåt själv. Sedan var han på Persborg och spelade och berättade om kyrkbåtarna och då ville de ha eget roddarlag för att ro till Rättviks kyrka. Kers Pers båt var för liten, så då tog vi Likago istället.

Vi var väl 25 - 26 personer samt roddarna i båten. Det gick bra till Högmässan. Sedan skulle de bju' på kaffe borta i Persborg. Men bara för roddarna. När inte alla fick kaffe, så sa någon av roddarna att då skulle ingen ha kaffe och så klev de i båten och stack hem.

Men det blev motvind hem till den grad, så när vi kom utanför Klutsbjörken? (kanske Kullsbjörken) där så var vågorna så höga och täta, så det stänkte från vågtopparna och in i båten, så att de som satt i fören, blev alldeles blöta. Sedan mötte vi "Rättvik" som hade varit ner till Leksand med passagerare. Men då var det maskinfel eller fel på rodret, så han bara låg där och drev, men tack vare det hårda vädret, så drev den ända in till Rättvik.

Jag rodde tävlingsrodd i 31 år, alltså även med Grannlåten. Några av dem som var med och rodde Likago var Bengts Daniel, Nygårds Per, Bertil Backlund och Erik Nygårds. Jag slutade alltså ro 1967. (Vid 63 års ålder)

Många olika styrmän hade vi. Det var en som var särdeles bra, men han gifte sig sedan och hamnade borta på Sollerön. Han hette Tage Larsson. Han byggde här borta intill mig. Han var ju intresserad men han kom ifrån Gävletrakten, så jag tror till och med att han hade en båt och var borta i Amerika med men det var inte en kyrkbåt.

Vi tränade även på den tiden. Det var en helt annan anda då. Det fanns ingenting. Det fanns inget som kallades besvärligt då. Det var bara att ställa upp. Antingen - eller, bara.

Tage Larsson och jag hade bra kontakt. Det var vi som körde med alltihop. Jodå... Då gick det så illa första eller andra gången vi hade med Grannlåten, då fick vi stryk med en sekund av Rönnäs. C:a 22 minuter tog det. Roddarna var mer genomtränade på den tiden. Det var många som jobbade med flottning och andra kraftödande jobb.

Nästa år skulle vi slå Rönnäs. Det var då som båten rämnade för oss. Båten var ny 1949. Jag satt som andra roddare, och plötsligt blev det otakt i rodden. Då vände jag mig om och såg att roddarna satt på båtbotten. Varenda skruv i sittbänkarna hade gått ur. Då kändes det som om man ville hoppa ner i sjön. Då hade vi fått ett försprång på 2-300 meter på bara den där lilla biten

Bondesson kom sedan och låg i min lilla stuga vid sjön. Han sa: "Det där tog nog jag hårdare än ni". Sedan stagade de under sittöbänkarna, men den blev aldrig riktigt bra efter det.

Och Likago blev inlagd i båthuset då, när Grannlåten kom i stället. Likago är finare nu än den var då. Bomärkena i båten är endast från Sunnanäng. Man använde den vid bröllop och kyrkfärder.

Rättvikarna hade ingen kyrkbåtstradition tidigare. Det var kungligt besök i Rättvik. Då blev det buss till östanhol. Sedan rodde vi till Rättvik och skyldrade för kungen, Gustaf V, framme vid kyrkan. (på 40-talet).

Den lilla båten vid Hjortnäs Brygga var Kers Pers och hette Lissmon.

När jag bodde i Övermo åkte jag moped hit för att träna rodd i "rätt" by. Det roddarlag som man hade kommit in i. Sedan var det svårt att flytta över till något annat lag.

Tägtström hade sin svärfar Granlund som också kunde stå vid styråran. Sedan kom Ivar Brits i åtskilliga år.

Förra året (1986 ?) när det var jubileum och jag var med och defilerade vid kyrkbåtsrodden i Leksand så kändes det väldigt fint. Hade jag då fått välja på en resa till Amerika och kyrköbåtsrodden, så hade jag tagit rodden.

Nu när jag satt där och tittade på sist, så såg man skillnad på båtlag. Det var ju bland de sista båtarna som det blev riktig tävling. Det var ju annat när alla startade på en gång. Då sköt man salut (Söderlund) som ett anrop till folk, att nu kommer första båten.

Det blev trångt när vi skulle starta. De hade länsar där och det var handicap på båtarna, så vi fick inte starta samtidigt och då låg Laknäs bra till, men när de kom nedanför kyrkan, så kom vi, men det var en som bröt åran i Hjortnäsbåten. Han bara puffade ut biten av åran i vattnet och den hamnade framför stäven på Laknäsbåten, så vattnet bara sprutade och de trodde att vi gjorde det med beräkning.

Det blev väl ett par gånger som man inte behövde dela segern med. någon. Då gick det undan. Båten hoppade som en torsk. Men då startade vi också i Fornby och rodde in till Orsandbaden. Då låg Gustaf Wasa där som folk fick vara på och titta på rodden.

Det är bara med Likago som vi har vunnit. Det var roligt så länge man kunde vara med och jag fick inga men av det. Det hände väl att någon inte orkade ro hela vägen i andra båtar som vi passerade, (en Noretbåt t.ex.). Till en så lång sträcka behövs det kondition. Man kunde ju vara i skogen och jobba och sedan ta en sådan där strapatstur med båten och det bekom en ingenting.

Man smorde inte in båten med något hemligt, möjligen bara såpa.

Jag har varit hemma, på gården och knegat mest, det är jag tacksam för nu. Förr var det fri sikt ner till sjön. Då behövde man ingen klocka, för då gick olika trafikbåtar efter tidtabell. Engelbrekt, Rättvik, Gustaf Wasa och så Nordstjärnan på söndagarna med folk ifrån Laknäs. Den anlöpte Hjortnäs, Hjulbäck och Fornby.

Hjulbäck och Tällberg har inte haft någon egen kyrkbåt.

Jag var med till Sollerön och rodde hem Grannlåten när den var ny. Vi var ute så tidigt, så vi måste parkera den vid Vaverön en 3-4 timmar för det var en mottagning vid Hjortnäs Brygga vid ett visst klockslag. Oj, vad mycket folk det var vid bryggan 1949.

Ingen vet var Likago är byggd. Men årtalet var 1849. Förmodligen byggd i Tällberg av Tältpojkar.

Jodå, så vi åkte med Engelbrekt upp till Sollerön en lördagsefterömiddag och låg i en lada där över natten. Sedan var det att sjöösätta nästa morgon. Båten var tät och fin. Det måste ha varit en av de första båtar Bondesson byggde. Nu för tiden (-87) kostar en båt långt över 100 000:- (1995 c:a 300 000:-).

När vi kom till Sollerön och såg hela härligheten (det var lika ljust som nu) så sa jag: "Har ni sett vilken grannlåt". Så fick båten sitt namn. Solen låg på. Det var som en spegel alltihop. Ivar Brits var styrman. Tage Larsson och Arne, en systerson till mig, var med. Arne dog i polio sedan. De hade sina instrument med och spelade på vägen.

När andra socknar kom med så skulle man återgälda och ro där också. Man bogserade båtarna med flottningsbåtarna.

De som hade Tägtströms gård innan, dog ut av TBC. Då skaffade David Tägtström den.

Intervjun med Lind Gustaf gjordes på hans veranda sommaren 1987 av Erik Tegmark och Göran Arremo.

Läs även Lind Gustafs berättelse om livet i byarna förr