EN SÅNG OM SILJAN.

Mel: Stockholm i mitt hjärta.

Text: Greger Granath, 2001 0129

Stjärnfallet för längesedan

ändrade plötsligt vår jord.

Skapade Siljan och bergen.

Ett praktverk från syd och till nord.

Från Söderås , Tällberg och Plintsberg

där kan man beskåda den vy,

naturen har målat i skön färg

i skogar och var liten by.

Siljans vida vatten

krusas av morgonens bris.

Näten tas upp efter natten

ett andpar ger upp sin kurtis.

Nu västan har ökat i styrka

och Siljan blir vild som ett djur.

Och klangen från Sollerö kyrka

blandas med blåsten i fur.

Siljans vida vatten,

öppnar sin mäktiga famn.

Solen går ner bakom bergen,

en båt stavar sakta mot hamn.

Vid Vaverön och Vattholmsskären

vattnet här färgats i rött,

av himlen som skänkt atmosfären.

En tavla som sällan man mött.

Rättviken fylls utav båtar,

snart börjar dagens seglats.

Från Leksand hörs spelmännens låtar,

i Gropen går spelet om Mats.

Bygden kring Siljan förklarar,

känslan i hjärtat vi har.

Naturen vår kärlek besvarar,

kärlek som aldrig bedra.

Hjortviken blank som en spegel,

dimmorna lättar och flyr.

På Siljan syns ej några segel,

man väntar tills vindarna styr.

Sunnanäng tuppen har vaknat

och luften är än lite sval

men sol ger den värme jag saknat

upplevelsen blir total.

Siljans vida vatten,

öppnar sin mäktiga famn.

Solen går ner bakom bergen,

en båt stävar sakta mot hamn.

Vid Vaverön och Vattholmsskären

vattnet har färgats till rött

av himlen som skänkt atmosfären.

En tavla som sällan man mött.