Om man börjar från början, varför dansbanan ligger där den ligger och i dag kallas för Hjortnäs brygga!
Först, danserna i Hjortnäs hade inget samband med ångbåtskajen som anlades 1895 nedanför Näsbacken i Hjortnäs för att tillgodose de ökande behoven för ångbåtstrafiken i Siljansområdet.
Kajen byggdes i trä men var inte förankrad som den är idag utan den for illa under åren och den reparerades i omgångar. 1920 var det kris! I ett protokoll med Byamännen diskuterades frågan angående ”ångbåtsbryggans öde”, och då ångbåtsbolagen som begagnade bryggan ställt sig alltför oförstående ifråga om att ge någon hjälp till densammas underhållande fattades ej något beslut i frågan utan skulle man se tiden an och om ångbåtarne klarade sig utan bryggan. Och konstaterades ånyo enligt diskutionen ett gammalt faktum att söderborna ännu ej kunnat smälta att bryggan blef förlagd vid Näsbacken. Det var känt att folket i Sunnanäng ville ha bryggan byggd i Sunnanäng och inte i Hjortnäs.
Man kan säga att den första dansbanan fanns vid Kers stugan i vid Näsbacken runt 20-30-talet då en motorklubb från Leksand hyrde stugan och tog dit en liten dansbana som placerades nedanför stugan och som blev en naturlig samlingsplats för byns ungdomar. Men den försvann och saknad av byns ungdomar.
Så 1935 hade Johan Bengts och Martin Danielsson varit till Sundsnäs och köpt ett dansgolv av byborna som levererades från Grytnäs, en grannby på andra sidan Siljan.
Efter att ha undersökt golvet, visade det sig att vara i väldigt dåligt skick. Men med generösa gåvor från folk i byn anskaffades timmer och Bertil och Per Backlund sågade upp timret och ett nytt dansgolv kunde göras. Det var byggt i sektioner och varje sektion var på 1½ x 4½ meter och det var 12 sektioner på totalt 91 kvadratmeter. Detta var en mycket snillrik konstruktion som gjorde det möjligt att flytta till olika platser.
Dansaktiviteter efter 1935 ägde rum på fyra platser i Hjortnäs vad jag vet om.
Man dansade vid Näsbacken (där entren till dagens brygga ligger).
Sedan sattes dansbanan upp intill Storfallet där Ernst Back bodde (beläget efter vägen mot Leksboda). Men där var det så myggit att det var omöjligt att ha dansen där.
Efter det blev det på Hoffens hage som var beläget bredvid Signe Hedlunds pensionat och dit flyttade dansbanan. Men när orkestern utökades med trumpet sa pensionatsägarna att det fick vara nog. Ljudet var för högt och störde nattron för gästerna.
Så man började leta efter ny plats igen. Två av byns ungdomar, Åke Åkerström och Erik Åkerström var ute och gick och så passerade man Hjortnäs ångbåtsbrygga och där såg dom möjligheten att ha dansbana där. Sagt och gjort, dom hade en avbruten tumstock med sig och började mäta och dom såg att dansbanan skulle få precis få plats där. Resten är som sagt historia!
Området som dansbanan ligger på, ägs (som då hette Hjortnäs - Sunnanängs Gemensamma förvaltning) av Hjortnäs - Sunnanängs Samfällighetsförening och hyrs ut till Hjortnäs Kamratförening. Båthuset som ligger mellan serveringen och dansbanan ägdes av Kers Per Larsson som köpte in båthuset från Laknäs by, tog ner den och flyttade till dess nuvarande plats och satte upp den där. 1951 så sålde Anna Kers, Kers Pers dotter, båthuset till Hjortnäs - Sunnanängs Gemensamma förvaltning för summan 200 kr. Tanken med köpet vara att ha den nya kyrkbåten Grannlåt'n som byggdes 1949 där. Båthuset var alldeles för litet egentligen, så den byggdes på och förlängdes. Idag ligger både Grannlåt'n som ägs av Hjortnäs-Sunnanängs Byamän och Sunnanvind som ägs av Hjortnäs Kamratförening där.
1943 bildades en förening som kallades Hjortnäs-Sunnanängs Byungdom som tog över dansbaneverksamheten. När föreningen bytte namn till Hjortnäs Kamratförening vet jag inte men det är den förening som bedriver verksamheten idag.
Dansbanan var från början i sektioner och varje höst så plockades den isär och lagrades inför vintern innan den sattes upp igen till sommaren men det var ganska så opraktiskt och tungrott så till slut blev den permanent.
Den nya dansbanan är byggd på järnvägsrälsar som Bertil Andersbengts hämtade vid Brossforsens sågverk då den gamla järnvägen lades ner.
Varför ett vägbygge gjorde Bryggan till vad den är i dag.
Området var ganska så liten från början och vid svåra vårfloder svämmades området över och till slut så fylldes området ut och höjdes och stranden blev skyddad med sten.
Under 50 och 60-talet så byggdes vägarna från Leksand till Tällberg och Hjortnäs till Leksboda om och det blev en hel del sten över vid dessa arbeten och någon klok person kom på att dom kunde tippa stenmassorna nere vid bryggan och på detta sätt så ser området ut som det gör i dag och det det kostade ingenting för Kamratföreningen.
Till en början togs det ingen entre utan man tog upp kollekt för att kunna betala spelmännen i stället. Men när båtarna som trafikerade Siljan började lägga till vid piren fick man 25 kronor i ersättning. Det räckte för att betala orkestrarna. Musikerna hade nämligen mage att kräva 25 kronor för sitt uppträdande. Detta måste ha varit ett fantastiskt tillskott till ekonomin.
Efter hand kom några medlemmar i föreningen på en idé att sälja festmärken. I början kostade detta märke 50 öre.
En av de första som insåg potentialen av alla besökare var Ollas Sofia Andersson som startade en av de första serveringarna innan Hjortnäs Kamratförening tog över serveringarna
Kvinnorna i byn ordnade till kaffe och andra förfriskningar i ett av de närliggande båthusen. Detta var i början på 50-talet.
Musiken bestod av lokala förmågor från olika delar av Leksand. Det är svårt att nämna alla personer som deltagit i denna form av musikalisk underhållning men Arne Lind och Ivar Britz måste nämnas. De var viktiga nyckelpersoner när allt detta startade. Efter hand och med ekonomiskt överskott har föreningen investerat i mark och fastigheter i närheten av festplatsen för att försäkra sig om en fortsatt verksamhet.
2013 firade Hjortnäs Brygga 70-årsjubileum och med fortsatt hjälp av er bybor, turister, gäster, sommargäster och besökare hoppas vi även fira ett 100-års jubileum!